Ja, jag mår bra!

Ska försöka ta upp bloggandet igen. Blev ju bara tre inlägg vid starten av bloggen. Jag är ju gravid igen så jag har ju något att rasa över... hehe. Kommentarerna får jag fortfarande men denna gången var jag ju förberedd på dem så jag tycker inte att det är riktigt lika jobbigt, dock anser jag fortfarande att det är tjatigt. Önskar ibland att folk i min omgivning hade lite bättre fantasi.

JA, JAG MÅR BRA!

DET ÄR DAGS DEN 6:E JANUARI!

SLUTA TJATA, JAG ÄR FORTFARANDE EN MÄNNISKA MED ETT INTELLEKT OCH JAG ÄR FULLT KAPABEL TILL ATT PRATA OM ANNAT!

FÖ, hösten är här, hästarna bajsar på vägen och idag har jag bytt till vinterdäck.

Barn försäkringar å annat bös

När man får barn blir man kontaktad av diverse försäljare och så får man en massa smörja hem i sin brevlåda. (Fy vad bitter jag låter, men det är sant, och jag får faktiskt vara bitter, det är ju min blogg!) När vi varit föräldrar en månad eller så ringde en försäkringstant hem till oss. Hon ville komma hem till oss och berätta för oss hur vi bäst försäkrade vårt barn. Snacka om att vi kände oss som dåliga föräldrar när vi inte ens tänkt på att försäkra den lille gynnaren... Min man tackade ja och så kom tanten på besök en kväll. Hon presenterade en massa olika alernativ, livförsäkring, sjukvårdsförsäkring och sånt. Sedan fick hon något allvarligt i blicken, och jag minns att jag genast tänkte att jag var en dålig förälder, då började hon prata om döden, för man vill ju inte att ens barn ska dö. Och det vill man ju inte. I alla fall inte innan man själv gör det. Annars menar jag att man kan ju vara ganska så säker på att ens barn kommer att dö det är ju liksom det som är hela grejen med livet. Jaja, det vet ni ju... Men jag tror inte att det skulle kännas bättre om man hade en försäkring ifall nu ens barn dog i unga år. Nåväl, det jag vill säga är att samtalet kändes lite obehagligt. Vi var inte alls beredda på att diskutera det med en helt främmande försäkringstant när vi var nyblivna föräldrar. Gulkanten på mötet med försäkringstanten var ADHD-paketet. Vet ni att man kan försäkra sitt barn mot ADHD? Det visste inte jag. Försäkringen måste tecknas innan barnet är 6 månader. Man antar att barnet sedan är alldeles fullt av ADHD!

Graviditeten 2

Ja, Maria (som kommenterade det föregående inlägget) har rätt. Det handlar så mycket om att gå från att vara anonym alldeles vanlig människa till att bli offentligt kommenterad nästan varje dag. Även jag har säkert varit en av dem som kommenterat men att vara gavid själv gav mig en tankeställare. Jag är inte alls lika ivrig på att ge kommentarer till gravida längre och jag är dessutom mycket noggrannare med att säga att den som är gravid klär i sin graviditet, om den nu gör det, för jag skulle inte ljuga. Ljuga är förövrigt något som jag är mycket dålig på, mer om det annan gång...

Det finns ju även de som ger positiva kommentarer, tack till dem. Efter en dag på jobbet med diverse tjockiskommentrer så gick jag på ett möte med min närmaste arbetsgrupp. Då sa en av mina manliga kollegor att jag var väldigt vackert gravid. Det lyfte hela min tjockiskantade dag! Jag började nästan gråta av hormonstinn lycka.

Graviditeten

Jag har inte för avsikt att skapa endast en blogg som handlar om att vara gravid eller att vara mamma, men det ligger mig alldeles för nära just nu att inte skriva om det alls. Jag har många tankar som jag velat dela med mig av länge sedan min graviditet. Jag vill även påpeka att närstående vänner och släkt inte behöver känna sig påhoppade av det jag skriver eftersom de faktiskt har med min graviditet att göra.

Att vara gravid

Frågan
Att vara gravid är bland det tjatigaste som jag varit med om. När man går där med magen i vädret så är ju ens tillstånd ganska uppenbart, jo, det är så - man är gravid. Men det hindrar i stort sett ingen från att ställa just den frågan - Är du gravid? Främmande människor som inte alls har något med det att göra tvekar inte en sekund att ställa just den frågan. Först kanske dom tvekar, eftersom man kan ju faktisk bara ha blivit lite tjock... men sedan när man kommer lite längre fram i graviditeten, då ingen längre kan tveka då frågar ALLA. Gärna vill de då även veta när den lilla rackaren beräknas att komma ut. Om jag i början av min graviditet hade vetat att man skulle överhopas av denna fråga i tid och otid hade jag tryckt upp en t-shirt med beräknat förlossningsdatum. Det kan tas som ett tips...

Kroppstorleken
Plötsligt tycker alla i din omgivning att det är ok att kommentera din kropp. Typ - Det var en stor mage! Åh, vilken tjockis! eller kanske Vilken kula! Det är ju inte socialt accepterat att kommentera någon annans kropp eller storlek men genast när man är gravid ska alla säga att man är tjock eller på annat sätt kommentera ens kropp, gärna lite fyndigt. Det är inte så att det är jobbigt att höra detta om man fick kommentaren kanske en gång per vecka eller så, kanske det tom skulle vara ok att höra det en gång om dagen. Men så är det inte. Nästan alla säger det, och då är det ju så att alla som säger det tycker att de är lite roliga när de säger det så då ska man ju gärna svara med ett leende. TJATIGT! Sedan när blev det ok att kommentera en kropp? Om det tex är någon som är lite kraftig; Nämen, så kraftig du är idag Kristina! Vad åt du igår? eller, Jag tycker det ser ut som du gått upp lite i vikt. När kommentarerna haglar har man lust att säga: Skit i det du! Och om man gör det blir man avfärdad som hormonstinn.

En typisk incident: när jag var i 8 månaden och verkligen såg SUPERGRAVID ut så sa en man till mig - Här var det tillväxt! och jag svarade - ja, jag är gravid! (med betoning som om det var en total nyhet) Han blev högröd i ansiktet och visste inte alls hur han skulle bemöta mig. Det var så gött att göra honom helt mållös.

Handpåläggningen
Detta tillhör det absolut jobbigaste! I olika situationer försöker folk att ta på magen. Och här snackar vi inte om nära och kära för det tycker jag kan vara ok, nej då ALLA! Tanter på jobbet, chefen och någon på stan. Första gången var jag helt oförberedd. Jag var gravid i vecka 7, alltså ingen mage alls! Och vi hade bara berättat för de närmaste och när vi skulle lämna stället vi varit på så ville en av de som just fått veta önska oss lycka till. Han gör det genom att lägga handen på min mage. Jag exploderade! Han skulle aldrig gjort det om jag inte varit gravid. Jag menar, vår relation inbegriper inte att man tar på varandras magar. Vi har liksom inte en fysisk relation. Vad får en människa att korsa denna gräns? Jag hade nog tyckt att det var lite mera ok om jag hade haft mage vi detta tillfälle, vi är ju trots allt släkt.

Det bisarraste jag var med om var i badhuset. Det stod en tant duschen bredvid mig. Hon var där med sitt barnbarn. Hon var själv fullt påklädd och hjälpte honom att tvätta sig efter badet. Jag var helt naken och uppenbart gravid. Hon stod och lekte med barnbarnet och sprutade vatten på honom. Plötsligt börjar kvinnan spruta vatten på mig och säger till sitt barnbarn: - Vad tror du tanten har i sin mage? Jag blev helt mållös och lämnade scenen utan att skrika. Men jag blev så trött. Vad gör man i sådana situationer? Såhär i efterhand känns det som om jag skulle sprutat vatten över den påklädda tanten!

En vän till mig kom med det bästa tipset. Hon jobbar inom en mansdominerad bransch vilket gör att hon träffar många män i sitt arbete. När de lade handen på hennes mage gjorde hon lika dant.

Hur är det?
En annan fråga som man ofta får svara på när man är gravid är: -Hur är det? Det är inte så att man inte vill svara på det när man är gravid, det är bara så att om alla frågar hela tiden så blir det ganska tjatigt. Sedan vill jag även påpeka att man inte vill dela med sig av sina gravidbesvär med så många. Tex är anala besvär inget man vill diskutera i fikarummet på jobbet. Jag skulle säga att man väljer sina forum för sådana diskussioner.

Och de som fråga har något visst i rösten. Nästan som om de tycker lite synd om den de frågar. Man kan liksom höra det på tonfallet i rösten. Jag försökte att bemöta dessa frågor fullt normalt: Hur är det? Jo, tack bra. Hur är det själv? Men den som frågade förväntade sig liksom något mera. Vad vill dom ha? Nej, det är för jävligt, jag kissar på mig hela tiden, jag kan inte bajsa och sova det har jag slutat med! Man orkar liksom inte säga det varje gång någon frågar och dessutom väljer man sina forum.

Nog rasat för denna gång. Kommentera gärna om du är en gravidtjatare eller om du själv haft samma upplevelse.

/ Blogglady

att börja blogga...

Jag har länge funderat på att blogga men liksom inte kommit mig för. Och så ikväll fanns det plötsligt tid till att skapa en blogg. Jag är helt oerfaren och läser inte ens andras bloggar så detta känns helt nytt för mig. Jag vet inte för vem jag skriver, det är nog egentligen mest för mig men om någon annan får ut något av att läsa så är ju inte det fel heller.

Och vem är jag?

Jag är en 33-årig nybliven mamma (känns helt bisarrt att skriva det) som bor i Linköping. Jag har många tankar om den graviditet jag just genomgått och jag kommer skriva mycket om det till en början. Men sedan tänker jag mig att min blogg kommer att handla om lite allt möjligt.

Allt för idag, större tankar kommer snart...